De sista slantarna

Innan vi lämnade Arboga kom två män fram till oss. De såg ut som väldigt slitna a-lagare. Männen såg på min enhjuling och skämtade "aaah du har hittat mitt framhjul". De fick självklart en kram och vi berättade om vår resa. Att vi håller på att cykla 650 mil genom Europa och jag på bara min enhjuling. Männen blev djupt imponerade och helt plötsligt så börjar en av dem skramla i sina fickor, plockar upp 9 kronor och ger dem till mig. Han sa att vi skulle behöva pengarna för någon brödbit i Europa. Jag svarade genast att vi inte behövde dem och menade att de två behövde pengarna mer än oss. Men han vägrade att ta tillbaka dem. Han ville verkligen att vi skulle ha de 9 kronorna. De gick sin väg och önskade oss lycka till :)

Jag blev mållös över att en väldigt fattig människa skänker oss pengar. Denna händelse är en av de bästa under resan men samtidigt en av de sorgligaste: Att en av samhällets mest utsatta visar sin kärlek till sin omgivning trots att omgivningen mest visar sin avsky tillbaka. Tänk om alla kunde visa kärlek till vår omgivning. Tänk om alla började hjälpa varandra istället för att ta från varandra. Tänk om alla insåg att det inte finns något som är "ditt" eller "mitt". Tänk om att alla insåg att det inte är någon skillnad på människa och människa. Du är precis lika älskvärd som en afrikan, uteliggare, invandrare, kungen, en amerikan, din granne, din bästa vän och din fiende. Som sagt så finns det egentligen ingen skillnad, så varför går vi emot varandra? Varför är vi rädda för varandra? Vi alla är unika. Vi får så mycket ut av att öppna upp oss och börja prata med varandra.

Butiksmedarbetaren i mataffären kanske kan vara din bästa vän. Tanten på busshållplatsen kanske kan vara din chefs mamma. Personen som precis gick förbi dig på gatan kunde ha varit dina framtida barns förälder. Araben som jobbar på kebabcity kanske har lösningen till ditt största problem just nu. Vi alla har ett stort nätverk. Upptäck det! Börja visa uppskattning!

/ Jesper